Jag har varit sändaramatör sedan 1977 och ser mig gärna som en amatör som gör lite av allt. Jag tycker om många delar av hobbyn: HF, satelliter, digitala moder som FT8 och VarAC, VHF-moder som DMR/Wires och D-Star, och då och då en contest eller lite DX-jakt. Jag har experimenterat med FT4 via satellit och kört APRS över satelliter. Jag gillar nog att lista ut saker och sedan gå vidare. Jag tycker också om att förbättra min CW. Listan kan göras lång.
Yrkesmässigt har jag hela tiden arbetat inom och runt IT. När jag var 11 år och gick på mellanstadiet blev jag intresserad av amatörradio tack vare min farbror Florian (W1FA, SK), som brukade komma och hälsa på och köra mig upp ur dalen nära flygplatsen för att köra 2 meter.
Det fascinerade mig. Jag kastade mig in i det och hittade den lokala amatörradioklubben. Min mentor – på engelska kallad ”elmer” – var faktiskt en amatör som hette Elmer. Klubbens månadsmöten hölls i hans lada. Jag lånade massor av militär överskottsutrustning och tog licens runt min 12-årsdag i augusti 1977.
Jag gjorde mitt bästa för att få CW-förbindelser med en kristallstyrd Heathkit DX-40-sändare och en Hallicrafters SX-110-mottagare. Det skrevs till och med en artikel om mig i lokaltidningen, och senare i en tidning som täckte hela delstaten. Men det enda jag till slut fick kontakt med till lokaltidningen var en amatör på andra sidan stan! Att bo i en dal i ett hus med aluminiumfasad hade sina nackdelar!
Jag brukade cykla runt i stan med min handapparat, och hemmastationen var hopkopplad som en hemmabyggd repeater till min HF-station. Inte direkt lagligt på den tiden, men hur skulle jag annars kunna prata med Ryssland från cykeln mitt i centrum?
På gymnasiet var min elektroniklärare sändaramatör, och vi byggde en station och satte upp en antenn på skolans tak. Innan jag ens hade börjat dela ut tidningar gav en lokal amatör mig jobb med att sopa golven på hans företag. Jag trivdes med amatörradion och tog till slut Extra-licensen.
På den tiden fick man åka till FCC:s kontor för att göra CW-provet och de skriftliga proven. Boston kunde lika gärna ha legat på andra sidan landet för min del. Som tur var kunde jag få skjuts med andra amatörer som skulle dit.
Amatörer har alltid varit snälla mot mig. Jag fick mitt första jobb som mjukvaruutvecklare medan jag studerade och lyckades på något sätt läsa kurser mitt i veckan och skriva firmware torsdag till måndag. Utvecklingschefen var amatör, och den som fick in mig på företaget var en amatör från min klubb. Jag började i hårdvarulabbet, men jag var så dålig där att de lät mig prova på mjukvara. Tur att det gick bra.
På högskolan hade jag ett hatkärlek till mina lärare. Det var en statlig skola och datautbildningen var ny. Jag var aktiv inom mjukvaruutveckling och väldigt nyfiken, särskilt på Unix-system. Jag var nog lite arrogant också! Antingen gick det riktigt bra i en kurs eller så klarade jag mig med nöd och näppe. En del av de yngre lärarna uppskattade inte alltid mina frågor, men de erfarna — som professorn som var sändaramatör — gjorde det!
Efter att ha lämnat högskolan i förtid började jag arbeta med mjukvaruutveckling i Route 128-området utanför Boston. Jag började konsulta vid sidan av när en lokal restaurang bad mig hjälpa till att bygga ett kassasystem. Det var början på en lång resa där jag byggde flera företag inom utbildning, konsulting och så småningom managed services. Det var amatörradion som hjälpte mig att komma igång. Att komma in på AT&T Bell Labs (där fanns också många amatörer) som junior Unix-konsult skadade inte heller.
Amatörradion har varit en konstant i mitt liv. Inte bara fick jag vänner och kontakter som hjälpte mig tidigt i karriären – som barn fick den mig också att känna mig unik och självsäker, och jag är säker på att den bidrog till att jag kunde kommunicera med människor utanför min egen lilla bubbla.
Amatörradion har inte bara hjälpt mig yrkesmässigt, den har också väglett mig privat. När jag träffade min fru för 30 år sedan berättade hon att hennes pappa var sändaramatör. Jag var tveksam och trodde att han nog bara hade en PR-radio. Hon rabblade snabbt upp hans anropssignal och jag blev imponerad. Jag vet inte om det avgjorde saken just då, men jag trodde (med rätta) att det var ett tecken!
För att ge något tillbaka till hobbyn gick jag 2022 med i ARRL som IT-chef. Det var en fantastisk erfarenhet där jag träffade många fina människor och några mycket skickliga amatörer. Jag fick möjlighet att lära mig både de interna och de publika systemen, bland annat Logbook of The World (LoTW).
Min tid där ägnades åt många systemintegrationsfrågor och början på en molnmigrering. Som IT-chef började jag fundera på hur en stegvis, modulär modernisering av LoTW skulle kunna gå till — med början i att minska supportbördan för LoTW-personalen genom att förbättra TQSL-programmet (säkerhetskopiering och återställning av certifikat) och flytta mycket av behandlingen av QSO-poster till molnet. Jag ville gärna sätta igång det arbetet, men jag lämnade ARRL i september 2023 innan det hann komma i gång. För att vara en relativt liten organisation har ARRL en betydande mängd egenutvecklade äldre system. Tillsammans med en liten personalstyrka och begränsad ekonomi gör det moderniseringen till en svår — men inte omöjlig — utmaning.
Jag kommer för alltid att vara tacksam mot ARRL, mot den här hobbyn och mot de människor som hjälpte en ung grabb in i den och gav honom några chanser längs vägen – och de där osynliga vågorna fortsätter att förundra mig.
